1. Sanaga

-Ska vi bo här, hos munkarna? frågar Gabriel.
-De är inte munkar, säger pappa, snarare släktingar. De är som oss.
-Som mig? frågar Natanel. I stället för att besvara Natanels fråga, fortsätter pappa med att berätta för Gabriel, som förstår allt redan, men som inte vill förstå. I synnerhet vill Gabriel inte att pappa ska åka ifrån oss. Pappa är journalist och måste i väg på ett viktigt uppdrag, så viktigt och hemligt är det, att han inte kan berätta för oss om det. Det är i alla fall inte krig där, har han lovat.
-Ni ska bo här tills jag kommer för att hämta er, säger pappa. Det kommer att bli så spännande för er, något helt annorlunda än London, där allt är grått och betong. Ni ska få gå i skolan här och vara med om äventyr varje dag. Du måste lova mig att se efter dina små bröder, Samael.
Han ser på mig med en vuxen blick som är ovanlig för honom, en blick som väger som en tyngd över mitt huvud och mina axlar. Det är jag som är Samael. Ibland kallas jag för Sam och Natanael kallas ofta för Nat, men Gabriel är bara Gabriel. Jag är tolv år, Natanael är elva och Gabriel är bara åtta. Fast jag vet att det är Natanael som pappa är mest orolig för. Han är den som kommer att vara mest ensam. Så kommer det alltid att vara.
De brukar säga att vi ser så änglalika ut, jag och mina bröder. I och för sig har vi änglanamn, men jag tycker inte alls att vi liknar änglar. Möjligen lillebror, Gabriel, som alla tycker om utan att veta varför. Jag vet, eftersom jag känner honom. Han kan få mig att tro att änglar finns, för han har kvar en nyfödds bottenlösa blick. En blick som kan tolkas både som totalt ovetande och fullständigt vis. Fast inte ens han har vingar och precis som mig och Natanael är han allt annat än guldlockig. Hans hår är ljusgrått, litet silverglänsande, som på vissa gamla människor. Ögonen har också silverfärg. Det ser ut som om det snöar i dem. I Nats ögon finns glesa ekrar. I mina ser man tunna linjer som strålar från en svart sol, men i Gabriels finns fallande snöflingor mot ljusa himlar. Mamma brukade säga att vi är askblonda. Jag antar att det är ett annat ord för gråhåriga. Nu är vi snaggade, mitt hår står rakt upp fastän det är mjukt som fallskärmarna på maskrosbollar. Gabriels snagg har samma färg som en maskrosboll också. Vi är närapå lika skalliga som munkarna och blir väl alldeles vithåriga snart, för solen lyser så starkt här. Stubben känns som päls, säger pappa och kallar oss för sina blonda björnungar. Han smeker mitt huvud på ett sådant sätt att det känns som om han lägger över en massa ansvar på mig.
-Ta för er av livet medan jag är borta, Sanaga, tillägger han. Sedan Gabriel föddes brukar pappa säga Sanaga när han pratar om oss alla tre, eller när han ropar på oss. Det tar ju så lång tid att säga Samael, Natanael och Gabriel. Vi använder också det ordet, det låter bra, som en magisk formel. Sa-na-ga!
Ibland säger folk att vi ser ut som tvillingar, jag och Natanael, men det är nog bara för att vi är ungefär lika långa. Nat är till och med lite längre än jag är, fastän han är yngre! Annars är vi inte ett dugg lika. Han är lite mörkare och har lägre ögonbryn. Ögonen är smala, och har samma färg som järn. Det är något som är konstigt med Natanael. Jag sade det en gång till pappa, jag berättade till och med att jag är rädd för Natanael ibland, fastän det är jag som är storebror. Det finns inget Ljus hos honom, som det gör hos Gabriel, mig och pappa. Pappa blev väldigt allvarlig. Han sade att det kanske är något fel på Natanael, att han är liksom utvecklingsstörd och att jag ska vara väldigt snäll mot honom. Jag måste älska honom ännu mer, för att han inte är som oss andra. Det kommer inte alls naturligt, som jag känner att det borde göra. Jag vet inte hur jag ska förklara. Ingen skulle kunna gissade att Nat är "utvecklingsstörd". Han är både smartare och fysiskt kvickare än många andra barn, men ändå är det något som är galet.
Natanael får inte gå i samma skola som mig och Gabriel, utan ska börja i en liten skola i utkanten av Sheol. Där kommer han att få särskild undervisning, förklarade pappa. Han menar vanlig. Den sorts undervisning som dödliga har. Jag har aldrig träffat Natanael i Psykoheten och det skrämmer mig. Gabriel var där innan han kunde prata ens, som en gnista och sedan fick han mer och mer kontroll. Så var det för mig också en gång. Jag var tvungen att lova pappa att jag ska ta hand om Natanael och det man lovar, det måste man hålla. Om det inte finns något annat sätt, får jag lov att lära mig att älska honom. Jag är mycket envis, det sade alltid mamma, så om jag bestämmer mig för att älska honom, kommer jag också att göra det.
Det är vår första dag här. Pappa har pratat om det i flera veckor, men det känns underligt i alla fall. Vi kan träffas i pappas Psykohet, förstås. Det är inte samma sak som att vara med honom i tillvaron varje dag, men det är bättre än om vi inte skulle få träffa honom alls. Fast Natanael kan ju inte vara med, förstås. Pappa säger att Natanael riskerar att bli väldigt ensam bland oss. Inte kan han prata med mamma heller. Hon är död. Än så länge är hon i Ejvaron, fast inte länge till har hon sagt. Jag vet inte hur hon dog. Hon ville inte berätta för mig. Pappa vet, tror jag, men han säger ingenting, han ser bara sammanbiten ut och pratar om annat hela tiden. Jag är inte rädd, för det får jag inte vara. Gabriel och Nat kan vara rädda eftersom de är yngre, men jag ska se efter dem och då måste jag vara modig. Nej, jag är inte rädd, men mammas död får mig att undra, om det är det farligt att höra till Familjen. Eftersom vanliga människor inte vet om att vad vi är och inte ska veta det heller, har vi ett särskilt namn för oss. Vi kallar oss för Odödliga.
Människorna som bor i fästningen här uppe i bergen ser ut ungefär som munkar, precis som Gabriel sade. Några har rakade huvuden, till och med en del av kvinnorna. De rakade munkarna säger att de skalar av allt hår för att det är så varmt här i öknen. På dagen måste man täcka huvudet med tyg om man vill vara utomhus, annars får man värmeslag i hettan. Tunikorna de bär har samma färger som Sheol, eld, och röd jord. Pappa överlämnar oss till en av dem och sedan försvinner han hastigt efter att ha mumlat att vi kommer att få det så bra här, till och med underbart. Även om det är så, skulle jag hellre vilja vara där han är, om det så vore krig och hemskt. Jag hör ljudet av helikoptern som tog oss hit. Den låter som smatterbanden vi smällde under nyårsnatten för evigheter sedan, eller kanske som kulsprutor. Nat och Gabriel står och tittar mot himlen när den åker iväg. Jag tittar inte men föreställer mig att den blir mindre och mindre tills den ser ut som en insekt innan den försvinner. Det blir tyst.
Jag ser på munken som ska ta hand om oss. Först trodde jag att det var en ung man, men det är en kvinna med slanka höfter. Hon heter Jinniyeh och har flätat sitt mörka hår till en piska i nacken. Den där hårpiskan får henne att se sträng ut, men det hjälper lite när hon ler och det gör hon nästan hela tiden. Till och med när inget alls är roligt ler hon, som om hon ser något kul i tillvaron som jag alldeles har missat. Det kanske hon gör också. Hennes hud är som ljus jord, ögonen liknar bärnstenar i de lite sneda öppningarna. Nu ser jag att hon är äldre än jag först trodde, inte lika gammal som mormor, men äldre än mamma. Jinniyeh säger att det är meningen att hon ska ansvara för Sanaga under vår tid här och att vi kan kalla henne för Jinn. Pappa har tydligen avslöjat vårt namn för henne. Jag tycker inte om det, för jag trodde att det var hemligt. Hon tar i alla fall inte på oss. Jag avskyr när vuxna tar på oss som om vi vore katter eller hundar. Jinn har åtminstone Ljus. På sätt och vis känns det som om hon står mig närmare än Natanael, bara för att hon har Ljus. Ljus är som själsligt släktskap.
Jinniyeh visar oss runt i borgen. Här inne är det mycket svalare än utomhus, kontrasten får mig att frysa innan jag vänjer mig. Det är svårt att tro att borgen uppfördes för mer än tusen och tusen år sedan som hon säger. De Odödliga som har bott här har byggt till den undan för undan. Borgen är åttakantig, men när man iakttar den från ett visst avstånd, ser den ut att vara alldeles oregelbunden och omöjlig att inta. Ännu längre ifrån smälter den ihop med landskapet, de vassa klipporna och det sandblandade stoftet som får mig att tänka på torkat blod. Mot ryggsidan är borgen naturligt skyddad av de syriska bergen, men den främre delen av området är inhägnat av en palissad med tankeväckande, spetsade pålar. Topparna är mörkare, nästan som om de vore brända. Jag undrar vad för slags fiender man väntat sig - eller fortfarande väntar? På palissaden sitter stora fåglar och kurar. Jag har aldrig sett så stora rovfåglar förut, bara någon enstaka hök. Hökar trivs i London, eftersom det finns så många duvor där. Fåglarna som sitter på rad längs palissaden måste vara örnar eller gamar. De har uppdragna skuldror och böjda nackar. Jo, det är nog gamar som sitter där och väger från fot till fot. Väntar de på att någon ska dö? Jag har hamnat en bra bit bakom de andra och märker att de har stannat. När jag springer för att komma ikapp dem, känns det som om någon jagar mig.
Först tror jag att Sheolborgen bara består av ett enda rum, eller snarare en jättesal, eftersom det är allt man kan se när man träder in genom portarna. Väggarna är täckta med stora, flata stenplattor med gult glimmer i. De är dekorerade med långa bonader med motiv av djur och människor. När man går förbi är det nästan som tecknad film, jag tycker att bilderna rör sig, långa silhuetter och fåglar med utbredda vingar. Jinniyeh säger åt mig att jag ska undvika att röra vid dem, eftersom de är mycket gamla och berättar om viktiga händelser i vår historia. Då inser jag att jag går och drar fingertopparna över vävnadernas sträva yta och drar hastigt handen åt mig. I taket finns stalaktiter, som tänder i en drakkäft. Borgen är nämligen byggd kring en riktig grotta och vissa delar är uthuggna i berget. Golvet är i massiv sten. Det känns ännu högtidligare och kusligare att vara här inne än i en katedral. Mitt i salen finns ett lågt, runt bord. I tolv cirklar runtom står rader av större bord med stolar. Det luktar rökelse och stickande kryddor som jag inte känner igen. Längs väggarna står höga lerkrukor. Jag gissar att det är från dem som dofterna kommer.
-Ni ska inte vara rädda för vakterna, säger Jinniyeh, det finns alltid sex av dem här inne i borgen och lika många utanför. De ser till att facklorna alltid brinner, bland annat.
Innan Jinniyeh nämnde vakterna hade jag inte sett dem. De står här och var i salen, är klädda i brunt och är så stilla att de lika gärna skulle kunna vara statyer. En av dem stiger fram från sin plats i en nisch i väggen, kanske för att hälsa, men han rör sig stelt, ansiktet är täckt av ett fint damm och hans mun är ett ovänligt streck. Han påminner mer om en mumie än en väktare. Sanaga tar ett steg tillbaka, ingen av oss vill hälsa på honom och han kliver tillbaka in i sin nisch där fackelljuset åter får honom att se ut som en staty. Taket tycks vara glaserat och återkastar skenet från de hundratals små eldarna.
Jag tycker att eld är mycket bättre än vanliga lampor. Eld ger varmt, vackert ljus. Den får mig att tänka på läger, där den ger en stunds vila och trygghet innan man fortsätter mot nya äventyr. Eld är bra när man berättar historier också, på något sätt blir orden mer trovärdiga då. Om jag stirrar in i en brasa, kan jag se ansikten, djävlar och andar där. Facklan bredvid mig håller på att dö ut och en av vakterna kliver plötsligt ur sin frysta position alldeles framför mig. Han låtsas inte se mig fastän jag vet att han gör det, men placerar en ny fackla i ett hål i väggen där den förra just slocknade. Sedan går han tillbaka till sin plats och blir nästan osynlig igen. Jag har svårt för att tänka mig att vakterna är riktiga människor. Kanske använder man levande döda, uppväckta av nekromantikers konster. I samma ögonblick är det en vakt som nyser och illusionen bryts. Det går ju inte att föreställa sig en levande död som nyser, tyvärr.
Gabriel går hela tiden bredvid mig. Han söker Psykokontakt med mig, men jag måste förstås avvisa honom, det går ju inte just nu. I stället tar jag hans varma, fuktiga hand. Han drar i mig och viskar:
-Är det här bergakungens salar?
-Nej, säger jag, men bergakungens salar ser ut så här, ungefär.
Genom lönngångar som man inte kan se om man inte vet vart man ska söka efter dem, kommer vi till de andra rummen och våningarna. Det finns så många och de är så lika, att jag tappar räkningen, men jag kan föreställa mig hur borgen ser ut i genomskärning. Nästan som en bikupa, med en enorm cell i mitten och mindre celler runtom och ovanför.
-Vi har alla eget rum här, säger Jinn. Bostadsrummen ligger i det yttersta skiktet av borgen, så att man ska kunna se ut. Men största delen av Sheol ligger faktiskt under jord. Det är en hel stad, med plats för tiotusentals människor, fast numera är det bara vi som bor i borgen som finns här. Ja, en del av bergrummen i närheten av borgen används av våra anställda och deras barn också. Nat, du kommer att få träffa dem när du börjar i skolan. Våra arkeologer tror att staden började byggas redan under stenåldern. Ingen vet riktigt hur många skikt som finns under borgen, så man kan lätt gå vilse.
Om fara hotar rusar alla in till borgens hjärta, den stora bergssalen, för att söka skydd och i fönstren placeras mekaniska vapen, armborst och grytor med kokande olja, tänker jag för mig själv. Det finns ingen anledning för mig att tänka så, men jag kan inte hjälpa det, det bara kommer. Man omger inte en plats med välvässade pålar utan anledning. Jag vet att furstar i det förflutna spetsade fiender på sådana pålar, i avskräckande syfte. Nu kommer ytterligare en fantasi som jag inte alls vill veta av: Gabriel genomborrad av en påle, armar och ben utsträckta och avslappnade, ögonen oseende, tomma, borta är den nyfödda blicken. Jag skakar livligt på huvudet för att jaga bort tankarna och undrar om jag är ond, som föreställer mig lillebror i en så hemsk situation. Jag avskyr att få tankar i mitt huvud som jag inte vill veta av, men ibland händer det i alla fall.
Jinniyeh visar oss sitt eget välvda rum. Där finns en säng, ett skrivbord och en stol. En svällande resväska står lutad mot en av väggarna.
-Ska du åka iväg? frågar Gabriel.
-Nej, tvärt om. Jag har just kommit hit, svarar Jinn. Jag vet inte om jag kommer att resa härifrån igen. Precis som er är jag här för att gå i lära och om jag är tillräckligt flitig kommer jag att få stanna.
-Kan man gå i skolan när man är gammal? frågar Gabriel. Jinn skrattar till svar och jag förstår att hon inte tycker att hon är särskilt gammal.
Hon har satt upp en teckning av en orkidé på en vägg. Jag gissar att hon har målat den själv. Ritblock och penslar ligger prydligt uppradade på golvet under orkidén. På skrivbordet står ett familjefoto med en hel rad människor som ser ut som Jinn. Några tjocka böcker med röda och svarta pärmar får också plats där. Vi har gått genom flera rum av samma storlek, fyllda med böcker, så jag gissar att hon har lånat dem där. Gabriel hittar en grön ödla som sitter mitt i en solstrimma på fönsterkarmen. Natanael försöker fånga den, men då gömmer den sig i en skreva.
Jag blir besviken när jag förstår att Sanaga inte ska få bo i ett av de små stenvalven, som Jinniyeh. Vi ska dela ett rum som inte ens ligger i själva borgen, utan i ett lerhus i anslutning till trädgården. Jag har en känsla av att det beror på Natanael. Jinn följer med oss till huset, där en gammal man bor för sig själv. Han glor surt på oss så att vi inte törs kliva in över tröskeln, men Jinn motar på bakifrån så att vi måste gå in. Jag och mina bröder trycker tätt ihop med mig i täten. Jinn säger att trädgårdsmästaren heter Alex , att han talar utmärkt engelska och att vi ska bo tillsammans med honom. Alex verkar förvånad när hon säger det, nästan störd. Jag tror att han är van vid att vara för sig själv och trivs med det. Han kanske inte ens visste att vi ska bo hos honom, men han kan inte säga emot Jinniyeh, för hon är väldigt bestämd under leendet.
Alex är lika skallig som de flesta munkarna, fast det är nog för att han är gammal och inte för att han har rakat sig. Huvudet är lite fjunigt och alldeles blankt. Buskiga, vita ögonbryn som lockar sig in under pannbenet har han och inga läppar, för de är liksom insjunkna så att han suger på dem hela tiden. Han säger inget, sveper långsamt med sin gamla, buckliga och grå blick över oss, ungefär som om han försöker orientera sig i ett nytt landskap. Vi säger inget heller, men vi stirrar tillbaka. I stället för att säga något, sätter Alex igång med att rensa svarta, blanka grönsaker, som han sedan steker med lök och tomater.
Jinn beordrar mig och Natanael att duka. Det känns skönt att ha något att sysselsätta händerna med.
-Känn er som hemma, säger hon, men det är ju inte alls som hemma. Det luktar gammal man här, tobak, lätt unket och inbott. Hemma brukade vi nästan aldrig duka. Gabriel har hastigt kommit över sin första blyghet, precis som vanligt och pratar ivrigt med trädgårdsmästaren om humlor. Han följer Alex i hälarna och anförtror honom att humlor är de insekter han gillar bäst, för att de har päls och ser ut som små helikoptrar. Alex svarar knappt, brummar bara irriterat när lillebror snor kring hans ben, men det bekommer förstås inte Gabriel ett dugg. Nat vänder sig till mig och frågar viskande om jag tror att Jinn ska stanna med oss. Jag svarar att hon antagligen inte ska det, eftersom hon har sitt eget rum i borgen.
-Jag vill gå och smyga i borgen med dig, senare, viskar han. I lönngångarna. Gabriel får inte följa med, för han är för liten.
Vi börjar spinna planer, men när vi ser att Alex försöker att lyssna, tystnar vi. Det går ganska bra att prata med Nat ibland, men man får använda många fler ord med honom än med mamma och pappa, till och med än med Gabriel. Det är kanske därför som jag föredrar Gabriels sällskap. Jag tror inte att Nat förstår det, för honom är Gabriel en barnunge och ett besvärande påhäng. Nat säger ofta att jag är hans bästa vän, och då känner jag mig ond som inte alltid har tålamod med honom.
Middagen är hårt kryddad och det tåras i ögonen när jag äter, men jag är så hungrig att alltsammans går ned ändå.
Innan vi går och lägger oss leker vi att vi är journalister och att vi ska rädda mamma, som har blivit tillfångatagen av banditer.
-Tänk vad bra om det faktiskt var så, säger Nat. Det kanske är därför som pappa har gett sig iväg, tror ni inte det?
-Nej, svarar jag. Nat ser väldigt ledsen ut, men jag kan inte ljuga. Jag vet ju att mamma är död, för det har hon själv sagt.
-Det här är det konstigaste ställe jag har sett, säger Nat, som fortfarande ser bekymrad ut.
-Ja, svarar jag. Kusligt är det. Tycker inte du det också, Gabriel?
-Joo. Varför finns det inga barn här? Bara munkar.
Det hade jag inte tänkt på förrän Gabriel sade det. Pappa sade att det skulle finnas andra som oss här och det gör det, men varför har de inga barn? Jinn nämnde att några av dem som arbetar här har barn, men de bor inte i borgen. Munkar kanske inte har barn. Blir det bara Gabriel och jag i vår skola?
-Jag vet inte, säger jag till slut.
Ingen säger till oss när det är läggdags, så vi rasar tills vi inte orkar mer. Det är natt ute och vi kan se minst tusen stjärnor genom vårt fönster. Hela himlen glittrar så att man måste skratta, för det är så oväntat. I London ser man inte lika många och ibland kan man inte se några alls. Vi vill se fallande stjärnor, för då får man önska sig något, men de lyser hur stadigt som helst. Alex och Jinn har ställt i ordning varsin säng åt oss, men vi lägger alla kuddar och täcken i den mittersta tills den ser ut som ett fågelbo och kurar ihop oss tillsammans. Jag längtar så mycket efter mamma, så det ska bli skönt att få träffa henne en stund. Det är ledsamt att det inte kommer att vara möjligt hur länge som helst, nästan som om hon ska dö en andra gång. Jag ligger i mitten och Gabriel har lagt sig på min arm. Han kommer också att vara hos mamma alldeles snart. Natanael kan inte komma med oss, det är ju något fel på honom, men jag tar hans hand och håller den hårt. En efter en somnar vi, Sanaga sover.

2. Ejvaron
Efter frukost säger trädgårdsmästaren till Natanael att det är dags att gå till skolan. Det är första gången som Alex säger något i dag. Han sade inte ens "god morgon" och inte vi heller, eftersom vi väntade oss att han skulle tilltala oss först. Alex väckte oss tidigt och sjasade ut oss i badrummet, där vi fick tvätta oss i ljummet vatten i handfat. Sedan gjorde han smörgåsar med krasse på åt oss, men åt inget själv. De buckliga, grå ögonen plirar och blinkar utan uppehåll. Ibland trillar tårar nedför hans kinder fastän han inte gråter. Jag tror att han lider av morgontrötthet av ett ovanligt plågsamt slag. Innerst inne har jag antagligen vetat det hela tiden, men först nu inser jag att han och Nat är av samma sort, att Alex är en främling utan Ljus. Fast det verkar inte som om de står varandra närmare för det. Det känns bara som om det är något som fattas båda två.
Nästan automatiskt travar jag och Gabriel efter, när Alex tar med sig Nat ut, men Alex säger att vi ska stanna hemma och vänta på Jinn. Natanael ser inte särskilt entusiastisk ut, men han försöker låta glad i alla fall.
-Jag ska få gå i en skola som är mycket bättre än er, säger Nat, och jag får se något annat än den här tråkiga trädgården och borgen. Där finns andra barn som jag kan leka med.
Just så säger han, fastän han verkar så motsträvig. Jag tror att det är för att han försöker trösta sig själv. Gabriel och jag ser efter dem genom köksfönstret. De går genom trädgården och fortsätter där marken är torrbränd och vit. Jag tycker lite synd om Natanael, som måste gå ensam med den gamle mannen. Det känns faktiskt lite konstigt och tomt när de har gått.
-Jag vill gå ut och leka, säger Gabriel och ser längtansfullt ut genom fönstren. Där finns knotiga, svarta fruktträd, som säkert är väldigt bra att klättra i. Grenarna tyngs av körsbär och andra frukter, som jag inte känner till namnen på, men som jag gärna skulle vilja smaka.
-Inte nu, Gabriel, säger jag i en ny, myndig ton. Vi måste vänta på Jinn.
Det är inget vidare att behöva bete sig som en vuxen, men det är precis vad som hänt sedan pappa klappade mig på huvudet och åkte iväg. Ingen annan här kommer ju att se efter oss.
-Jag tycker att Alex är lite konstig, säger Gabriel, med sin egen, fundersamma min. Gabriel stirrar ut i evigheten när han tänker.
-Det tycker jag också, svarar jag. Jag tror att han är en trollkarl.
Det sista kläcker jag ur mig för att det hänger en massa örtknippor på väggarna här inne. Ovanför spisen på en hylla, står glasburkar fyllda med vätska. I dem flyter växter och grönsaksbitar, men de ser ut att skifta utseende när jag ser på dem, de blir avhuggna kattassar, spindlar och mörkt drakblod.
-Är han farlig? frågar Gabriel. Lillebror tror på precis allt som jag säger och ett ögonblick är jag nära att berätta en otäck historia för honom, att Alex göder och äter barn för att förlänga sitt liv. Det skulle inte precis vara en lögn, för det är precis vad jag tänker och det är frestande att dela med sig av vad jag tycker mig se i de genomskinliga kärlen ovanför spisen.
-Nej, Gabriel, säger jag i stället, det begriper du väl att pappa aldrig skulle lämna oss hos någon som var farlig.
Jag lugnar mig själv också när jag säger så. Vi står fortfarande och tittar ut och ser Jinn komma gående. Hon ler och vinkar emot oss
Jinn gör i ordning te som har samma färg som hennes hud och sätter sig med oss vid köksbordet. Gabriel kryper upp i hennes knä. Vi dricker guldbrunt te och äter havrekakor. De smakar kola, förvånansvärt intensivt och är så goda att jag följer Jinn med blicken när hon ställer tillbaka kakburken i hyllan. Jag vet förstås att jag inte får röra den, men kan inte låta bli att planera att ta några i kväll, när ingen ser, och dela dem med Nat och Gabriel under täcket i vårt rum.
-Har du några barn? frågar Gabriel med munnen full av kolakaka.
-Ja, jag har två döttrar, svarar hon, men de är nästan vuxna och bor själva.
-Varför ska vi vara här? Vill inte pappa ha oss kvar?
-Det har din pappa förklarat, säger Jinn tålmodigt. Han har ett mycket viktigt och mycket hemligt uppdrag.
Det är i alla fall bra konstigt att vi ska bo här i Sheol, så långt från London. Jag undrar varför pappa inte frågade mormor om hon kunde bo med oss ett tag. Mormor skulle säkert ha sagt ja.
Gabriel skruvar på sig i Jinns famn.
-Kan vi inte gå ut? frågar han.
-Jag ska till min egen trädgård i dag, säger Jinn. Vill ni följa med?
Det vill vi, förstås. Det är enklast om vi håller i varandra, säger Jinn, även om det inte är nödvändigt. Jag förstår att vi ska till Psykoheten. Jag har inte tänkt på det förut, men visst brukar jag och Gabriel och pappa och förut mamma också röra vid varandra när vi ska till samma ställe i Psykoheten. Vi hade en stor säng när vi bodde i London och jag brukade lägga mig alldeles bakom mamma eller Gabriel. Jo, Nat brukade vara där också, fastän han inte kunde följa med. Jinn sluter ögonen, jag gör detsamma och fastän jag inte kan se det är jag säker på att även Gabriel gör det. Det är inte heller alldeles nödvändigt, men det blir lättare att koncentrera sig.
Vi förflyttar oss först från tillvaron till Ejvaron. Insidan av mina ögonlock är svarta och röda, men efter en stund ljusnar de, tills de blir alldeles vita. Ejvaron är oändligt stor, men Jinn har tagit oss till sin egen Ejvaro, ungefär som om hon har tagit oss vid handen och visat vägen. Det är i Ejvaron som vi kan träffa mamma också. Från Ejvaron, som är ett tillstånd så nära döden man kan komma utan att verkligen vara död, kan man komma till Psykoheterna.
Det finns bara en Ejvaro, men de flesta Odödliga har flera stycken Psykoheter. Man skulle kunna säga att Ejvaron är som stora salen i Sheolborgen och Psykoheterna de små rummen runtomkring. Jinn för oss nu till en Psykohet, som jag först förnimmer som om ögonfransar fladdrar mot min hud, sedan som en del av mig själv. I samma ögonblick ersätts Ejvarons ljusa färglöshet med Jinniyehs trädgård.
-Vilken konstig trädgård, säger Gabriel. Jag håller med. Jag skulle nog inte ha kommit på tanken att kalla den här platsen för trädgård, det är snarare en djungel. Luften är varm och fuktig. Vi är omgivna av slingrande växter och smala träd, bambu och sirliga, långa orkidéer. Växter som liknar ormbunkar, men som har plymliknande blad, precis som fågelfjädrar, täcker marken. En grönglänsande skalbagge, som är lika lång som mitt lillfinger, klättrar längs ett jättegrässtrå, ett strå i en klunga av strån, som alla slutar i en vajande vippa. Vi står i en glänta, som är inramad av stenar på högkant. I gläntans bortre del står en högre sten med flat topp och mönster som av virvlar på sidorna. Den är krönt av en skulptur av en enorm fågel. Varje fjäder är utristad, vingpennor, bröstdun och stjärt, men huvudet är helt naket. Det är en gam.
-Var är Jinn? frågar Gabriel.
-Jag vet inte, säger jag, hon kommer säkert snart. Jag hoppas att det är så också. För inte kan man sända iväg andra till sin Psykohet och själv strunta i att komma? Prövande går vi mot gläntans mitt. Då ser jag hur gamstatyn breder ut sitt vingspann så att solen skyms. Jag hinner inte ens skrika förrän den är över oss, med en fjäderdräkt som luktar fränt och utspärrade klor, två uppsättningar köttkrokar. Det är en riktig gam, mycket större än någon fågel jag sett, större än gamarna vid Sheolborgen. Den får tag i Gabriel med klor och näbb, och utan att tänka klämmer jag till den över näbben med knytnäven. Först efteråt blir jag livrädd, men jag kan inte bara stå och se på. Till min lättnad släpper gamen min bror.
-Du är modig, Samael, säger gamen, mycket bra. Få människor är verkligt modiga.
Gamens runda ögon liknar bärnstenar. Det är Jinn.
-En fågel! säger Gabriel lyckligt, totalt oförskräckt efter Jinns angrepp. Om det är någon som är orädd, så är det han.
-Det här är den Psykohet som jag uppsöker när jag behöver vila eller vara för mig själv. Jag skapade den när jag var i Samaels ålder. Så småningom ska ni skapa era egna.
De gamar jag har sett på bilder har varit fula med sina kala huvuden, men det är inte Jinn. Det kala huvudet passar henne, det påminner om hennes munkrakning. Det känns roligt att lyssna på en gam som kan tala.
-Låt mig börja från början, säger Jinn. Vårt folk har en särskild historia och det är viktigt att allt detta inpräntas i rätt ordning hos unga människor. Förmodligen har ni ända sedan ni var små fått höra att vi aldrig talar om Psykoheten när vi befinner oss i tillvaron. Detta ska vara lika naturligt för våra barn som att äta och dricka, annars kan vi försätta oss i stor fara.
-Det vet vi redan, säger Gabriel, något uttråkad trots att Jinn är mer spännande som jättegam än hon är som människa.
-Vad jag förstår, så har era föräldrar låtit er springa vind för våg. Ni tål nog att höra så viktiga saker en gång till, säger Jinn och buffar Gabriel med näbben så att han trillar baklänges i den mjuka grönskan. Han skrattar så där smittande som bara Gabriel kan och häver sig upp på fötter med enstaka löv i håret.
-Jinn, säger han när han blivit allvarlig igen, om Psykoheten liknar Universum, finns det då ett tyngdkraftscentrum i det, precis som i Universum?
-Det vet jag inte, svarar Jinn. Det är en intressant tanke. Var fick du den ifrån?
-Åh, den har nog funnits i mitt huvud hela tiden, men nu kom den fram, säger Gabriel.
Har jag inte sagt att Gabriel föddes vis?
-Jag har kanske underskattat mina elever, säger Jinn och låter inte alls missnöjd.
Efter lektionen tar Jinn med oss till en lagun, som reflekterar solljuset så att den ser alldeles neongrön ut. Vi går direkt ut i det lysande vattnet, eftersom vi inte har några kläder att ta av oss. Gabriel kan egentligen inte simma, men han sparkar och viftar med ben och armar, som en hund. Jag dyker under vattenytan och drar prövande in lite vatten i lungorna. Det gör ont och jag tror att jag ska kvävas. Något griper tag om en av mina armar och jag kämpar emot i panik för ett ögonblick, innan jag begriper att det är Jinn som försöker lotsa mig i land.
-Kan du inte simma? frågar hon när jag har hostat klart.
-Det är klart att jag kan, säger jag, något förolämpad över att det har kunnat undgå henne.
-Jag ville bara ta reda på om det gick att andas vatten, för det kan man göra i en av pappas Psykoheter.
-Gabriel, kom upp, befaller Jinn. Han plaskar sig fram till land, utpumpad och lägger sig bredvid mig på mattan av ormbunksblad.
-Det är livsnödvändigt för er att veta att olika lagar gäller i olika Psykoheter. Det beror på vem som har tänkt fram den; var och en kan fastställa sina egna regler. Bara för att det går bra att andas vatten i er pappas värld är det inte säkert att det fungerar i min.
-Kan man dö i en Psykohet? frågar jag.
-Ja, det kan man. I bästa fall dör man bara i den Psykoheten och kan ta sig tillbaka, även om man aldrig kan komma tillbaka till Psykoheten där man dog.
-Men det gör inte så mycket om man dör, säger Gabriel. Då kommer man dit mamma är.
-Mamma ska åka längre bort snart, säger jag. Förresten måste du lova att vara försiktig, för jag vill inte vara utan dig.
Jinn sveper in oss i sina vingar och på bara ett ögonblick går vi genom Ejvaron och tillbaka till Alex kök igen. Vi får mer te av Jinn. Sedan tar hon fram en sagobok och både jag och Gabriel får läsa högt en stund. Gabriel läser redan som ett rinnande vatten, fastän han inte är mer än sju år. Det känns inte som om vi har varit borta särskilt länge, men Natanael kommer hem precis när Jinn sagt att vi har haft nog med lektioner för i dag. Jag trodde att Alex hade varit med Nat i skolan hela dagen, men nej, Alex är ute och tuktar buskar. Gång på gång böjer han sig ned, griper tag i en handfull taggiga grenar och trimmar av dem med en stor sax. Han är helt uppslukad av sitt arbete och det bekommer honom inte ett dugg att kraftiga taggar fastnar i hans tjockhudade handflator.
- Hej Nat! Vad fick du göra i skolan? frågar jag.
-Inget särskilt, säger Nat buttert.
-Jo, men någonting måste du ha gjort, insisterar jag.
-Vi läste, skrev och räknade om du måste veta, snäser han.
Senare, efter middagen, när vi byter om till pyjamas, ser jag att Nat har en massa blåmärken på benen.
-Har du slagit dig? undrar jag.
-Nej, svarar han.
Nej, Nat har inte slagit sig, men det tar en lång stund att få ur honom att det är andra som har slagit och sparkat honom, två pojkar som är lika gamla som jag är.
-De sade att jag ska vara deras slav och lyda dem, säger Nat, och att jag måste ge dem pengar, om jag inte vill ha mer stryk. Du kanske kan ge mig lite av pengarna som pappa lämnade åt oss?
-Du ska inte alls ge dem några pengar, säger jag. Du kan försvara dig, det vet jag, men de är två mot en. I morgon kommer jag med dig och säger åt dem att de inte får röra dig igen.
-Du är världens bäste bror, säger Nat och jag känner mig stolt. Han lägger sig tillrätta på min ena arm och Gabriel på min andra. Vi ligger vårt röriga bo av lakan och filtar och en skön sovvärme sprider sig mellan oss.

3. De Odödligas bok
Jag har en behaglig känsla av att falla, när en väsande viskning i mitt öra rycker mig tillbaka till vakenvärlden igen.
-Du har väl inte glömt att vi skulle ut och smyga i borgen i natt? frågar Nat. Det hade jag faktiskt, men jag är genast med på noterna. Gabriel har krupit ihop i fosterställning och sover djupt. Jag rättar till täcket omkring honom. Han sträcker sig efter min kudde, drar den till sig och sover vidare. Nat räcker mig en ficklampa, som jag fick i julklapp av mamma och pappa för vad som känns som evigheter sedan. Hittills har jag bara använt den för att kunna läsa efter läggdags, under täcket. Här i Sheol har jag inte behövt den hittills, för Alex bryr sig inte om hur länge vi stannar uppe, så länge som vi håller oss på vårt rum.
Vi tar oss ut i trädgården genom fönstret. Barfota och i pyjamas går vi genom trädgården. Än så länge behöver jag inte ficklampan, för månen har förvandlat Alex välansade planteringar till en spökträdgård. Fruktträdens stammar, som var bruna på dagen, är gråa nu. Vita blommor har fläkt upp sina kjolar för att locka till sig nattliga insekter. Jorden och gräset känns överraskande fuktiga under fotsulorna. Alex måste ha vattnat, för det har inte regnat här sedan vi kom hit. I köksfönstret ser vi Alex silhuett avteckna sig mot den ljusa gardinen. För en sekund inbillar jag mig att Alex har ställt en klippdocka i naturlig storlek där, men så för silhuetten en kaffekopp till munnen och illusionen bryts.
Utanför trädgården känner man sig genast utsatt, för gårdsplanen som omger Sheolborgen är helt öppen. Jag går först och rör mig utmed palissaden i skydd av skuggorna. Här är sanden torr igen och ibland skrapar man emot stenar. Det känns lite vasst och ovant att gå barfota utomhus. Jag känner mig som om jag har fått ett extra sinne, nästan som om mina fötter kan se och jag skrattar åt tanken. Mitt skratt ljuder högre än jag hade tänkt mig - det ekar här - och jag sluter munnen snabbt. Skrattet fortsätter att ljuda mellan berg och murar ett par sekunder och det är som om det inte är mitt längre. Äntligen kommer vi till borgens port, som ser ut att vara ännu större än igår. Jag blir förvånad över att facklor fortfarande brinner i gången och inne i salen. Några vakter syns inte till.
Vi försöker att röra oss tyst, men jag kan höra mitt hjärta bulta i öronen. Jag trevar mig fram åt vänster, där jag vet att en av de hemliga gångarna finns. Jag trodde att jag skulle komma ihåg var den var, men det gör jag inte alls och jag ramlar nästan när det jag trodde var en bergsvägg visar sig vara ett öppet hål.
-Jag visste att du skulle kunna visa vägen, viskar Nat. Vi hör röster, men det är omöjligt att avgöra om de är långt borta eller helt nära. I vilket fall som helst skyndar vi oss in i tunneln. Det visar sig att den delar sig igen och igen. Vi bestämmer oss för att hela tiden välja den vänstra vägen, så att vi ska kunna hitta tillbaka. På höger sida finns dörrar, men jag vågar inte öppna dem, för det kan mycket väl tänkas att de som bor här är hemma.
-Visst var det hit Jinn tog oss igår? frågar Nat.
-Ja, det är klart, svarar jag, men så fort orden har lämnat min mun är jag inte så säker på det längre.
En dörr slås upp mitt framför näsorna på oss. Det finns inga gömställen här, så jag hukar mig helt enkelt. Vi ser en stor man stega bort genom tunneln utan att se sig om. Han bär en lykta som utstrålar en boll av ljus som blir mindre och mindre innan den plötsligt försvinner. Det måste finnas en krök längre fram, även om den inte syns härifrån. Så snart han är utom hörhåll rör jag mig framåt igen, men Nat slinker förbi mig och in i rummet som mannen just lämnade.
Väl inne tänder jag ficklampan, vars ljus bländar för ett par sekunder innan vi vänjer oss. Rummet är litet och precis som Jinns liknar det mest av allt en cell. På bordet stiger rök från en oljelampa, som måste ha brunnit för bara några minuter sedan. Nat går genast fram till sekretären och börjar dra ut alla lådor.
-Du får inte röra något fattar du väl? väser jag. Nat kan vara en riktig dumsnut ibland.
-Vill inte du veta vilka de här munkarna egentligen är? frågar Nat dovt. Tycker inte du att det är väldigt konstigt att pappa lämnade oss här?
-De är inte munkar, säger jag.
-Vad är de i så fall? vill Nat veta.
-Du har väl sett att det här är en sorts skola, säger jag då. Jag kan ju inte berätta hur det egentligen ligger till och att jag och Gabriel har mer gemensamt med "munkarna" än vi har med Nat.
Nat går igenom vad han har hittat i sekretären, skrivmaterial, pennor och bläck, inget annat. Jag går till fönstret och drar draperiet åt sidan. Det visar sig att det inte alls finns något fönster här, utan ett avlångt rum fyllt med läderinbundna böcker. Jag går in bland lukterna av skinn och damm och drar ut en volym. Den är mycket tyngre än jag trodde. Läderpärmen är brun, sliten och mjuk, ja den känns nästan levande. På ryggen står det "De Odödligas Bok" i guldbokstäver. Jag slår upp den första sidan, som huden på en mycket gammal människa. Texten är skriven för hand och svår att läsa. Böcker har jag alltid tyckt om, men jag har aldrig hållit någon som känts så särskild och ingett sådan förväntan. Försiktigt stänger jag boken igen och ställer tillbaka den på sin plats.
Med ens blir det mörkare i rummet och jag vänder mig om. Där står en munk. Nat flinar trotsigt, men i själva verket tror jag att han är livrädd.
-Vad gör ni här, pojkar? frågar munken.
Hans snaggade hår är tillräckligt långt för att man ska kunna se att det är ekorrött, liksom det stubbade skägget. Ögonen är ilande under trollkarlsbryn och en rynkad panna. Labbarna är breda som på en björn.
-Stå inte och gapa, svara, uppmanar han.
-Vi bestämde oss för att gå på upptäcktsfärd. Har du aldrig gjort det själv? frågar jag, fastän jag egentligen inte törs prata alls. Till min förvåning skymtar mannens tänder. Han skrockar.
-Nog har jag det alltid, säger han. Nu är det i alla fall dags för er att kila hem. En av vakterna meddelade att ni hade gett er ut på strövtåg. Jag har iakttagit er bra länge och skulle ha låtit er vara, om ni bara hade låtit bli att rota bland mina saker. Där finns inget som är av intresse för er.
-Nej, faktiskt inte, säger Nat uppriktigt. Mannen skrattar.
-Sunda pojkar är nyfikna, säger han, men ge er av nu.
-Vänta, säger jag. Kan du tala om vad De Odödligas Bok handlar om?
- Kanske en annan gång, svarar han, men nu måste ni gå. Fråga Jinn om du kan få komma hit och titta någon dag. Hälsa från Isak.
Jag kan bara nicka. Just nu känns det som om det inte finns något i hela världen som jag hellre vill göra än att sitta här och bläddra i spännande böcker.
Hela vägen tillbaka känns det som om vi är iakttagna. Och det är vi väl också.
-Det är bra fånigt, säger Nat, att vi försökte vara tysta när alla hela tiden visste att vi var här.
När vi äntligen är tillbaka i salen är jag till och med ordentligt trött på tunnlar. Den här gången skymtar jag en vakt i en urholkning i väggen, men jag misstänker att jag ser honom bara för att han tillåter det. Jag och Nat springer tillbaka över gårdsplanen, fortare och fortare, som om vi kommer att få en pil i ryggen när som helst. När vi kommer tillbaka till trädgården igen är den inte alls någon spökträdgård längre, utan en trygg lund. Alla löv är silvriga av månljus.
Gabriel sträcker upp sina armar mot mig när vi kommer tillbaka. Han är klarvaken och gravallvarlig med blanka ögon, som om han har feber.
-Gå inte ifrån mig igen, säger han. Jag vill inte vara ensam.
-Gabriel, jag skulle aldrig lämna dig om jag inte visste att inget farligt kunde hända dig, säger jag. Han klamrar sig nära mig så fort jag lägger mig. Nat lägger tillbaka ficklampan och lägger sig sedan bredvid oss. Så småningom börjar jag sjunka, faller mjukt och drömmer att Sanaga är en kull lurviga björnungar i ett ide. Fast till och med i drömmen tänker jag på munken med det rödbruna håret och hans böcker. Jag måste gå dit igen, tänker jag.

Samael utkommer hösten 2006 på Wela förlag.