Inget jävla lösnummer

“Jag är inget jävla lösnummer”, tänkte jag. Markus hade sagt att han ville ta en paus, men det vet ju alla vad det betyder. Antingen är det en lam ursäkt för att få fara runt och pollinera andra, eller också ett sätt att göra slut sakta men säkert, så att det inte märks så mycket. Han sade att han inte klarade av ett avståndsförhållande. Så värst långt kan man inte påstå att det är mellan Umeå och Östersund, så den distansen satt nog mestadels i hjärnbalken. Marcus pluggade i Umeå, det hade han gjort i två år. - Lustigt att du nämnde det här just nu, sa jag i telefonen när han ringde, jag tänkte precis berätta för dig att jag ska resa till Guatemala om ett halvår. Då blir det verkligen långt emellan. - Guatemala? Du har pratat om det så länge, men det blir ju aldrig av. Förresten har din syster varit borta i tio år och antagligen är hon död. - Elva. Det kan väl hända, men jag tänker i alla fall hitta henne. - Luna, varifrån ska du få pengar till det? - Jag flyttar till Stockholm om ett par veckor. Har fått jobb på ett av de där konsultföretagen. Så om du inte klarar av avstånd är det kanske lika bra att vi klarar av det här med en gång. - Men det verkar som om du inte har förstått, sa Marcus. Jag behöver bara vara ifred och... tänka lite, kanske är det en sådan där trettioårskris. - Det låter otrevligt. Jag hoppas att det inte smittar. Du, nu måste jag gå. Ha det bra så länge. Visst var det sant att jag länge hade planerat att resa till Guatemala och försöka få besked om vad som egentligen hade hänt min syster. Kanske inte just nu, men nu var jag plötsligt besynnerligt motiverad. Min halvsyster Solveig stack hemifrån när hon inte var mer än sjutton. Själv var jag tretton och dyrkade henne som om hon var en gudinna. Det fanns ingen som var snyggare, smartare och häftigare än hon. Hon hade ett hjärtformat ansikte, nästan trekantigt, liten men fyllig mun och glittrande, guldbruna ögon som var avsmalnade som hos en räv. Ett lustigt drag var att hon hade en skrattgrop i vänster kind men inte den andra. Den hade en förödande effekt på killar och när jag en dag anförtrodde henne att jag skulle kunna döda för att få en sådan sa hon att det behövde jag inte göra. “Du ska suga in ena kinden så här,” sa hon och demonstrerade. “Det är vad jag gjorde. Varje dag när jag gick på toa, hur länge som helst.” Så jag satte igång med den märkliga övningen. Efter två år började det bli resultat och nu har jag en lika djup skrattgrop som hon hade. Konstigt nog skämdes hon inte för mig som de flesta storasystrar skulle ha gjort. Det hände till och med att jag fick vara med i bakgrunden när hon var med sina kompisar och pojkvänner. Om de frågade var jag gjorde med dem kunde hon säga “Min syster är helt okej, det är lugnt.” Jag blev alldeles varm varje gång hon sa att jag var okej, för jag visste att det betydde att jag var cool. Ibland brukade hon släppa in mig på sitt rum sent på kvällen och så satt vi och kollade på barnförbjudna filmer på hennes lilla TV på låg volym. Dagen efter kunde jag knappt släpa mig till frukostbordet, men det kunde jag inte låta märkas. Det var det värt. Solveig drog aldrig jämt med sin styvfar, det vill säga min pappa. Därigenom fick hon svårt för att komma överens med mamma också. Han tyckte att hon var egensinnig och respektlös, hon kallade honom för gubbäckel och sa att han skulle ge fan i att spana in henne i duschen. Båda delarna var sanna, men mamma och pappa sa att hon inbillade sig saker och försökte få henne att be om ursäkt, vilket så vitt jag vet aldrig inträffade. Solveig vägrade att kalla honom för pappa, i stället sa hon Ove och det är förstås vad han heter också. Det var när Solveig var elva och jag var sju som grälen mellan pappa och henne började ta fart på allvar. Jag minns att de satt i soffan och tittade på hockey-VM tillsammans, som de brukade göra ibland innan de blev så där ruskigt osams. Själv var jag inte intresserad av sport, så jag satt på golvet och ritade hästar. Det var en match mellan Sverige och England och pappa skrek högt varje gång Sverige hade målchans, men Solveig höll på engelsmännen. - Men Solveig, du ska ju heja på Sverige, sa pappa lite förebrående när hon ställde sig upp i soffan och hoppade runt efter ett mål av engelsmännen. - Tänk om min pappa spelar i det engelska laget då? sa Solveig. - Det gör han ju inte, det förstår du väl? - Han är i alla fall engelsman och det är jag också. - Du har bott i Sverige sedan du var tre år och din mamma är svenska, så nog kan du hålla på Sverige, tyckte pappa. - På mitt pass står det att jag är engelsk medborgare. - Det är bara för att mamma och jag inte har orkat ändra på det. - Till mig sa mamma att hon vill att det ska vara så. Kanske var det den gången som Solveig märkte att pappa var svartsjuk och helst inte ville höra talas om mammas före detta pojkvän. Mamma undvek också att prata om det, eftersom hon inte ville att pappa skulle bli ledsen. I stället blev det så att Solveig pratade med mig i stället och hittade på fantastiska historier om sin riktige far. Han var upptäcktsresande, filmstjärna, arkeolog, ja, det var alltid något spännande han sysslade med. Solveig tyckte om att titta på filmer med engelsmän och ibland valde hon någon som hon tyckte om, som fick vara hennes pappa ett tag. Efter några år övergav hon dock sina romantiska fantasier och drog i stället slutsatsen att hennes biologiske far måste ha varit en riktig skithög som lämnade henne och mamma i sticket. Skällsorden haglade allt oftare mellan pappa och Solveig hemma och jag begravde ansiktet i kudden och låtsades att jag inte hörde fastän det var omöjligt. Pappa försökte tämja henne, trots att det var som att försöka sätta koppel på vinden. Deras ordstrider brukade sluta med att hon stack iväg ut, satte sig på sin moped och drog iväg, medan pappa skrek “Du skulle bara våga!”. Och det vågade hon. Jag brukade höra smattret från hennes moped där jag satt på mitt rum och visste att hon satte iväg med det glödande håret som en rävsvans efter henne. En vacker dag kom hon inte tillbaka. Först begav hon sig till Stockholm, där hon jobbade som en slav i hemtjänsten på dagarna och festade om nätterna. Hon bodde hos morbror Jan ganska länge, men senare flyttade hon ihop med en tjejkompis som hon hade träffat genom jobbet. Det hände att hon ringde, men om någon annan än jag svarade la hon på luren på en gång. Nästan alla vuxna jag kände brukade fråga mig hur det gick i skolan, men Solveig ville veta vad jag tänkte på och vad jag tyckte om olika saker. Än idag händer det ofta att jag hör hennes röst i olika situationer, för jag vet ungefär vad hon skulle säga. Ibland när Solveig sa något särskilt kul eller klokt, skrev jag ned det i min dagbok. “Evigt liv? Ja, det har jag redan haft. Det var när jag var liten.” “Oroa dig inte över vad andra tycker och tänker om dig. De är antagligen redan fullt upptagna med att oroa sig över vad andra tycker och tänker om dem själva.” Jag tror att det var både saker som hon själv hade hittat på och som hon hade läst. Solveig läste mycket och hade bra betyg i svenska, engelska och idrott. I alla andra ämnen gick det mer eller mindre dåligt, enligt lärare och föräldrar för att hon inte la ned tillräckligt med ansträngning. Själv var jag ganska pluggig tills jag började på gymnasiets mediaprogram och blev skoltrött. Då förstod jag hur det hade varit för Solveig, men jag härdade ut halva vägen i alla fall, så jag fick ett slutbetyg som dög för att läsa vidare. Alla hennes kompisar här i Östersund trodde att hon snart skulle komma tillbaka, men det gjorde hon aldrig. De fortsatte att säga hej till mig när vi möttes på stan, men vi umgicks förstås inte längre. Mina föräldrar blev väldigt oroliga för Solveig, de trodde väl att hon sysslade med sex och dJeff. Det är klart att hon hade sex, dJeff var hon försiktig med, men jag kan inte förneka att hon hade testat. Jag har ju själv varit med. Det gick så långt att mamma bestämde sig för att fara efter Solveig för att hämta henne och köpte tågbiljett och allt. Naturligtvis berättade jag det för min syster sista gången hon ringde, varvid hon förkunnade att hon hoppades att mamma skulle få trevligt i Stockholm, för hon tänkte dra till Guatemala, eftersom hon alltid hade varit fascinerad av Mayakulturen. “Sköt om dig nu, Luna”, sa hon. “Glöm inte bort mig.” Då förstod jag inte att det var sista gången vi pratade, men i efterhand undrar jag om hon visste? I vilket fall som helst sa jag inget om samtalet till mamma, förrän hon kom tillbaka ensam från Stockholm. Solveig hade flyttat ifrån morbrors lägenhet, där hon hade varit inneboende och han visste inte vart hon hade tagit vägen. Jag tror inte att mamma någonsin har varit så nära att slå mig som då. Så vad skulle Solveig ha sagt om Marcus? “Jaja, låt honom vela nu, men bli inte velig själv,” trodde jag. Vilket var vad jag själv hade kommit fram till, trots att jag fortfarande var kär i honom. Tårar vällde upp ur ögonen vid denna beklagliga insikt, men jag tyckte att jag borde vara förbannad snarare än ledsen, så jag morrade till mellan tänderna och låtsades att jag var ett rovdjur. Ibland gör jag lite konstiga saker när jag är ensam. Eller snarare naturliga saker, men de passar illa in i vad omgivningen förväntar sig av en tjej på tjugotre år. Jag brukar alltid bli effektiv när jag är på dåligt humör. Lika bra att använda sin destruktiva energi till något konstruktivt. Den eftermiddagen möblerade jag om, diskade och rev sönder alla bilder jag hade på Marcus samtidigt som jag berömde mig själv för att jag hade varit så förutseende och inte gjort några fotoalbum det senaste året. Lika länge hade det varit han och jag. Eftersom jag inte hade lust att gå och handla med ögon som ett albinomarsvin, åt jag två hårdbrödmackor med ketchup till middag. När det började skymma på kvällen tänkte jag på att det hade blivit höst, att jag hade njutit av långa dagar hela sommaren och inte lagt märke till det förrän de var slut. Riktigt så illa var det väl inte, men jag har alltid haft en cynisk ådra, dessutom var det en tanke som på något sätt passade ihop med Marcus beslut. Förresten hade han velat fram och tillbaka i flera månader och trodde väl vid det här laget att jag hade ett outtömligt tålamod. Men nu var det över och fastän han kanske inte trodde det än, skulle jag aldrig ta honom tillbaka. Det skulle vara som att frivilligt utsätta mig för någon som hugger mig upprepade gånger och sedan tycker att jag ska krama om honom fastän han står där med den blodiga kniven bakom ryggen. Jag lade mig på sängen med två blöta tepåsar över ögonlocken och telefonen i handen. I rask följd ringde jag till chefen, arbetsförmedlingen och morbror Jan. Något jobb i Stockholm hade jag nämligen inte, det bara flög ur mig när jag pratade med Marcus. Ibland pratar jag snabbare än jag tänker. På mindre än tio minuter hade jag sagt upp mig från en tjänst på turistbyrån, fått veta att arbetsförmedlingen har telefontider då jag vanligen sover och ordnat så att jag hade någonstans att slagga i Stockholm i en vecka eller två. Slog fel nummer däremellan, men det krävs en god portion koordination för att ringa med tepåsar i ögonhålorna. Däremot ringde jag inte Julia, min bästa väninna. Hon skulle ha frågat om jag var förkyld och jag skulle ha hulkat och gråtit tills kontaktlinserna rann ut. Och det ville jag inte. I stället skickade jag ett mejl till henne, berättade om mina planer och varför jag inte hade hört av mig på ett tag. Redan nästa dag svarade hon att hon givetvis förstod och undrade om inte en bostadslös kompis på universitet kunde få hyra min etta medan jag var borta. Den detaljen hade jag inte tänkt på ännu och jag tyckte det var en utmärkt idé. På så sätt skulle jag slippa både kronofogden och att grubbla över hur man enklast packar en sällsynt fin kaktussamling. 2. Med benen sedesamt i kors Benen sedesamt korsade under kjolen. Håret i en näst intill självlysande maskrosgul nyans kring ansiktet. På andra sidan skrivbordet satt en inkvisitor i form av en arbetsförmedlare. Det dramatiska håret var resultatet av en av mina mer misslyckade hemfärgningar och jag ville egentligen inte kännas vid det, men bar eländet med stolt nacke. På så sätt är det ingen som vågar skratta. Tvärtom har det hänt att tjejer frågar vilken frisör jag går till. Mia Andersson på arbetsförmedlingen tycktes dock vara av den hårdföra typen, som har sett det mesta. Hon satt hopkurad och ögnade igenom mitt cv. Då och då lyfte hon en kritisk blick bakom sina fyrkantiga glasögon. - Jaha du, hur var det här då? frågade Mia, mer som en psykolog än en karriärkonsult. Vi är nog många som när våra hemliga drömmar. - Du har många strängar på din lyra. Erfarenhet som marknadsföringsassistent, en examen i arkeologi och goda kunskaper om Internet. Vad vill du helst göra? - Ja, helst vill jag inte arbeta alls, men jag behöver pengarna, svarade jag med större uppriktighet än som strängt taget var nödvändigt. Mias haka föll, men man blir lite trött på att rabbla upp standardsvaren efter ett tag. Jag hade redan blivit korsförhörd om min kompetensprofil, utveckling, sociala intelligens och andra floskler av inte mindre än fyra rekryterare. - Hur kommer det sig att du kan göra hemsidor? frågade Mia. Det ser inte ut som om du har någon utbildning som har med det att göra... - Det bara blev så. Jag fick för mig att jag skulle göra en hemsida om kaktusar. - Kaktusar? - Jo, det är ett intresse jag har, sa jag som i förbigående. I själva verket är jag så fascinerad av kaktusar att Julia brukar säga att jag är att betrakta som lätt störd och penisfixerad. Min kärlek till kaktusar började med att min kusin skulle flytta från Östersund och frågade mig om jag ville ha en blomma. Denna “blomma” visade sig vara den fulaste ökenväxt jag någonsin sett, en stor, grågrön, spretig och vresigt taggig kaktus som böjde sina slaka armar i något som såg ut som en bild av vegetabiliskt lidande. Mamma ville kasta den, men jag tyckte ju om min kusin och lät kaktusen stå mitt i sovrumsfönstret. Jag tyckte att vi kom bra överens, den krävde inte mer än de sporadiska vattenskvättar som jag då och då kom på att den skulle ha. Så småningom sköt den små skott. På sommaren när jag kom tillbaka från två veckor på landet, trodde jag inte mina ögon. Ett fyrverkeri av mörkrosa färger slog mig rakt i synen. Den vresiga kaktusen var fullständigt dold under ett töcken av blommor. Öknen blommade i mitt fönster och från den stunden var jag såld. Vem behöver teve när det finns kaktusar? - Senare la jag ut några partybilder, min länksamling och en Internetdagbok, fortsatte jag. Ja, efter det gjorde jag en hemsida åt en kompis som är fotograf och hon var helnöjd. Det var väl det viktigaste jag åstadkom för turistbyrån också. En ny hemsida. - Det verkar som om du har gjort många olika saker, utan någon speciell inriktning, tyckte Mia. - Faktiskt är det ingen större skillnad mellan att skriva en uppsats, koda en hemsida och göra en marknadsföringsundersökning, sa jag. Man forskar för att ta reda på hur det ska genomföras och så gör man det. - Du får det att låta så enkelt, sa Mia. Skulle du säga att du är kreativ? Ungefär som att fråga mig om jag är kåt. Men att man emellanåt blir näst intill manisk kan man ju inte säga. - Ja, absolut, svarade jag dygdigt, fastän Överjaget tyckte att jag kunde komma med något roligare. Ju mer offentligt ett sammanhang är, desto mer schizofren blir jag. När jag är med min bästa väninna Julia är jag bara en person, men när jag inte kan vara mig själv helt och fullt, är det som om Överjaget sätter sig på en pinne ovanför mitt huvud. En överdimensionerad kråka som är cynisk, skarpsynt och raljerande. Den tycker till och kommenterar, skrattar och ilsknar till om vartannat. Ibland med min syster Solveigs röst. - Varför sa du upp dig från ditt gamla jobb? Du hade haft det i knappt ett år. - Det var av personliga skäl, svarade jag innan jag fortsatte med den officiella och lika sanna förklaring som jag hade gett de andra. - Faktiskt trivdes jag hyfsat, men det var inte så bra betalt. Inte för att lönen är allt, men det var en projektanställning och inget vidare utgångsläge för att spara ihop till en biljett, logi och leverne i Guatemala. Då hände något oväntat. Mia tog av sig glasögonen och log så att den skarpskurna näsan mjuknade i konturerna. - Ska du till Guatemala? Jag var där på semester för ett år sedan. En fantastisk plats, men inte helt trygg för turister. - Det vet jag nog. Min syster försvann där för elva år sedan och det är ingen som vet vad som har hänt henne. Det blev inga fler standardfrågor. I stället pratade vi om mayaindianer, ruinstäder, befjädrade ormar och närgångna insekter tills min tid var ute. Innan jag gick, lovade Mia att hon skulle kolla om det inte kunde finnas något lämpligt vikariat för mig. Vi pratade till och med om att träffas någon dag och fika, men Mia föreslog att vi skulle vänta tills jag var igång med ett arbete. Man kan träffa på fränder där man minst anar det! Jag promenerade från city till min morbrors lägenhet vid Mariatorget, ett riktigt lyxläge, särskilt med tanke på den skriande bostadsbristen i Stockholm. Morbror Jans sambo var död sedan ett antal år tillbaka och han hade behållit lägenheten tills vidare. Nu hade “tills vidare” hunnit bli femton år. Det var en bra bit att gå och Marcus dök upp i tankarna med det där retsamma smilet som jag hade lärt mig att både älska och avsky. Så fort jag släppte taget om förnuftet, saknade jag honom verkligen. Jag tänkte hungrigt på kärleksförklaringar och smek, men påminde mig själv om hur jag ansträngt mig för att förstå mig på hans fotbollsintresse utan att lyckas, att han hade ett överdrivet behov av att befinna sig i centrum för all uppmärksamhet, samt att han hade en irriterande ovana att tömma mitt kylskåp på allt ätbart när han kom på besök. Till slut lyckades jag bli så arg på honom att jag raderade hans nummer från mobilen. Så där, nu skulle jag inte lockas till patetiska återfall i första taget. De ockrafärgade och rosa fasaderna kring Mariatorget var indränkta i eftermiddagssol och träden var iförda just sådana färger som ser fantastiska ut på träd, men får mig att se ut som om jag har gulsot. Jag stannade upp mitt på torget och beundrade statyn “Tors fiske”, en atletisk, ung asagud som kämpade med att dra upp Midgårdsormen ur den torrlagda dammen. Förmodligen var jag ganska lätt att urskilja från Stockholmarna, infödda såväl som inflyttade. Min blick sökte sig hela tiden uppåt, mot husens ärggröna och svarta tak, där arkitekturen ofta var som vackrast. Jag ville bo i ett vindsrum, med utsikt över stad och vatten, men jag var glad över att jag hade någonstans att ta vägen över huvud taget. Det hade blivit märkbart kyligare på sistone och folk hade börjat skyla sig i ylletröjor och jackor. Själv hade jag en rock av rödbrun mocka som nådde ända ned till anklarna, inköpt i Paris tre år tidigare och en trognare följeslagare än Marcus. Morbrors lägenhet låg på fjärde våningen i ett sextiotalshus på Timmermansgatan. Det var en liten sextiotalstvåa med trägolv och högt i tak. Solveig hade bott här i några dagar också, men vad jag visste, hade hon flyttat härifrån när hon träffade en tjejkompis som hon kunde dela lägenhet med. Det var en trevlig lägenhet. Tapeterna med näckrosor i gult och grönt och de kaffebruna möblerna var så pass gamla att de började se moderna ut igen. På byrån hade jag ställt ett litet inramat foto på mig och Solveig. Vi hade tryckt in oss i en fotoautomat och båda trängdes vi för att få stå längst fram. Solveig vann förstås och mitt tillrufsade huvud sticker upp bakom hennes på kortet. Hon har ett galet leende och vilda ögon på bilden, precis som jag minns henne och därför tycker jag så mycket om just den bilden. Morbror Jan hade varnat mig för att jag inte kunde stanna i mer än två veckor, för typiskt nog hade han nyligen skrivit på ett kontrakt för att hyra ut den åt en pendlande affärsman. Jag hoppades att jag skulle hinna hitta en andrahandsbostad och ett jobb innan dess. - Man vet aldrig när grannarna börjar lägga sig i om att lägenheten står tom, så det är bara bra om det är lite liv och rörelse, hade han sagt. Fast var försiktig med gasspisen, den är lite nyckfull. Jo, det var den allt, när jag kom hem från besöket på arbetsförmedlingen, gjorde jag ett försök för att rosta bröd på grillen och svedde nästan bort ögonbrynen. Tur att man har bra reflexer. På kvällen tog jag ett långt bad och passade på att ha det skönt med duschen. När jag var tio och började bli lite mer intresserad av killar, berättade Solveig för mig att duschmunstycket är bra till fler saker än att hålla sig ren. Givetvis satte jag igång med att experimentera i badkaret så fort jag var ensam. Först var det mest kittlande, men sedan blev jag totalt överrumplad av min nyväckta lust och fick veta hur känns att få orgasm. Många år skulle passera innan jag fick lika mycket utbyte av en kille som av duschen. Jag tänder fortfarande på varmt vatten. Det borde verkligen finnas ett kapitel med onanitips för flickor i skolböckerna, för det är ju inte alla som har en syster som Solveig. De följande dagarna gick jag i ide och hoppades att någon av jobbagenturerna skulle höra av sig. Jag strosade omkring på stan och gjorde av med pengar som jag egentligen inte hade, pratade i telefon med Julia, försökte njuta av att vara singel och kände mig emellanåt ensam och eländig. Som ett tecken hittade jag en choklad på Hemköp med namnet Maya Gold, en mörk variant som var bra att ta till som ångestdämpande medel. Efter en vecka började jag njuta av min nya tillvaro som bohem. Jag köpte toning och färgade om mitt kycklinggula hår till ett rött rufs som lät sig formas till vad som helst från ett punkarspret till en damig uppsättning. Då ringde Marcus och sa att han hade ångrat sig. Igen. - Luna, jag saknar dig så mycket. Jag är en idiot, men du älskar mig, det vet jag. Vi kan väl träffas och se vad som händer? ­ Nej, sa jag. Jag vet redan vad som skulle hända och det vill jag inte. ­ Du, jag kommer i alla fall. ­ I helvete heller, jag behöver vara ifred. Och jag har kommit fram till att vi ändå inte passar ihop. ­ Det vet du att vi gör, sa Marcus och jag kunde höra att han log fräckt i luren. ­ Jag vill hitta någon som är mer som jag är, som inte är totalt andefattig och glor på fotboll på söndagar. - Testa med Julia då, sa han surt. - Det kanske jag gör också, svarade jag. - Luna, du fantiserar jämt. Du kommer aldrig att träffa en kille som är som du vill ha honom. - Jag har kommit fram till att det är ett ganska bra alternativ att vara utan. - Tack för den du. Men jag vet att du kommer att ändra dig. Jag kommer och hälsar på dig i Stockholm snart, vad du än säger. - Gör inte det. Det blir bara komplicerat. Och du kommer att bli förvånad, sa jag innan jag la på. Då hade jag ändå ingen aning om precis hur komplicerat mitt liv skulle bli. 3. En dum och dåraktig idé Det var morgon och jag låg insvept i sovvärme när en ringsignal skar genom min medvetslösa lycka. När jag vred på mig för att ta mig ur sängen, upptäckte jag att jag min vana trogen hade sovit med armarna ovanför huvudet. Nu var de totalt avdomnade. Med möda rullade jag åt sidan och flaxade tills de döda armarna låg längs sidorna. Jag lyckades skaka igång blodcirkulationen i lemmarna precis tillräckligt för att sträcka mig efter mobiltelefonen. - Luna, svarade jag. - Hej Anna-Lena, det här är Urban Björkegård på Promise. Fick du mitt mejl? Vi har en tjänst som vi tror skulle passa dig, i ett webbdesignteam hos Medea Futura. - Vad bra, sa jag och hoppades att jag inte lät alltför drogad. - Vår klient har ett viktigt projekt och deadline nästa helg. Du börjar jobba i dag klockan elva och kör två veckor framåt. Kolla din e-post så får du alla detaljer, men jag måste veta inom en kvart om du kan ta det. - Jag tar det, sa jag, inga problem. Tack ska du ha! Lustigt att det var på Medea Futura. Urban kunde ju inte veta det, men för ett par dagar sedan hade jag varit på intervju där för ett helt annat arbete, som assistent till marknadsföringschefen. Det var genom Mia på arbetsförmedlingen jag hade fått intervjun, men tyvärr hade det inte gått särskilt bra. Jag hade varit helt och hållet oförberedd på att marknadsföringschefen var engelsman och stakade mig igenom frågorna illa till mods och med flertalet fåniga leenden. Nåväl, det var lite av en revansch att jag hade fått ett annat jobb där. När jag hade lagt på luren gick jag raka vägen till badrummet och ställde mig i duschen. Någon som hade samma hjärtansikte som min syster Solveig och blå koögon som var något mindre än vanligt, tittade fientligt på mig ur spegelglaset på andra sidan väggen. Det var Solveig som hade sagt att jag hade koögon och jag var sur ända tills hon tvingade med mig med till fäboden på Jamtli, där det fanns fjällkor. De hade förtrollande ögon, som skogsrån och då förstod jag vad hon hade menat. Sedan dess har jag varit nöjd med mina ögon, men tyvärr fick jag associationer till helt andra delar av djurriket så här tidigt på morgonen. Varmvattnet väckte mig varsamt till liv, jag schamponerade igenom håret, tvålade in mig grundligt och sköljde av alltsammans. Det kändes nästan som att ömsa skinn, vilket gott kunde behövas efter en veckas navelskådande. Vattenvirvlarna under mina fötter blev röda. - Men vad fan, jag ska inte ha mens nu... mumlade jag, tills jag kom på att det var mitt nyfärgade hår som gav upphov till det illusoriska blodbadet. En bild från ett annat badrum dök upp som ett spöke i vattenångorna. Jag var ungefär nio år och utforskade Solveigs necessär samtidigt som hon sminkade sig. I necessären hittade jag några plastförpackade, vita patroner. - Vad är det här? frågade jag och höll upp en. - En tampong, sa Solveig lite förvånat. - Och vad ska man med dem till? - Jo, man använder dem när man har mens. De fungerar bra, de suger upp allt blod. Vänta ska du få se. Solveig fyllde tvättfatet med vatten, öppnade ett av de små paketen och höll tampongen i snöret. Så doppade hon den och vips expanderade den till en betydligt mer omfångsrik cylinder. Det var som trolleri, tyckte jag. Jag skrattade och frågade om jag kunde få en för att testa och det fick jag. Även om jag inte tyckte att tamponger var lika roliga längre, fnissade jag vid minnet. Några år senare fick jag fruktansvärt ont i magen när jag och Solveig skulle åka på ridläger, hon som instruktör och jag som deltagare. När mamma tyckte att det var bäst att jag stannade hemma, låtsades jag att jag inte hade ont längre, trots att det var svårt att gå rak. Efter en dag fick jag min första mens och när det blev uppenbart att toapapper inte räckte till, var jag tvungen att gå till Solveig för att låna bindor. Av någon anledning tyckte jag det var genant att fråga henne. Jag sa att jag hade glömt att ta med mina, men jag tror att hon förstod hur det egentligen var. Under lägret lärde jag mig att rida en häst i brant nedförsbacke, klev över en solande huggorm på en skogsstig och badade i en flod, där Solveig hjälpte mig att tvätta håret. Det var som en initieringsrit, fastän jag inte tänkte på det då. Min syster hade gjort sig påmind i mina tankar allt oftare på senare tid. Man skulle nästan kunnat tro att det var hon som letade efter mig i stället för tvärtom. Ibland har jag undrat varför jag dröjde så länge med att på egen hand försöka ta reda på vad som hade hänt henne. När hon försvann var det nästan som om jag kände mig skyldig. Ibland ville jag chockera och trotsa som Solveig, men det var som om jag var ohjälpligt stöpt i rollen som den välartade och snälla. Inte förrän jag flyttade hemifrån i min tur började jag bli mig själv. Fastän mamma var ledsen undrade jag om hon inte på sätt och vis var lättad över att Solveig var borta. Mamma låtsades aldrig märka hur Ove, Solveigs styvfar, såg på den äldre dottern. När han rasande försökte förbjuda henne att träffa artonåriga killar i läderjacka tror jag att han i själva verket var svartsjuk. Vad skulle jag ta på mig nu då? Jag stod framför garderoben och rafsade igenom de få plagg som jag hade tagit med mig till Stockholm. På Promise hade de understrukit att man skulle se representativ ut när man var ute på uppdrag. Kanske kavajen och kjolen då? Nej, jag ville inte riskera att se ut som en skolfröken bland alla IT-människor. Till slut drog jag på mig ett par svarta jeans, en kortärmad röd tröja och tog kavajen utanpå. Det våta, orediga håret förvandlades till en uppsättning med hjälp av hårklämmor och därmed var jag nöjd. Förklädd utan att känna mig utklädd. Jag åt en frukost bestående av flingor med mjölk och en kiwi kluven i två Kermitögon som glodde stint på mig från varsin sida av tallriken. Nu hade jag inte mer än en vecka kvar i lägenheten. Morbror hade kommit på besök dagen innan, spottat snus i slasken och rökt i vardagsrummet. Jag ville köra ut honom, men det var ju hans lägenhet. - Har du hittat någon annanstans att bo? frågade han samtidigt som han rullade en ny prilla. Både fingertoppar och ögonvitor var nikotingula och han brukade hävda att tobak var rena hälsoelixiret trots att han var det fysiska beviset om motsatsen. - Nej, inte än. - Tänkte väl det, sa morbror och lirkade in snusen, som gav honom ett något deformerat utseende. - Jag vill ju inte slänga ut dig på gatan, sa han, men du vet att jag har en annan hyresgäst på väg in. Däremot skulle du kunna hyra min kolonistuga i Tantolunden. Så vitt jag vet är det olagligt att bo på en kolonilott, men det är inte sådant man frågar om när det är i princip omöjligt att få tag på en bostad. Efter besöket låg alltså ett kuvert med en nyckel i min handväska. Samtidigt som jag bryggde en kopp kaffe för att balansera vitaminintaget, satte jag på datorn och gick igenom e-posten. Förutom mejlet från Promise, fanns där ett meddelande från Mia på arbetsförmedlingen och några mejl med Marcus, Julia och andra kompisar som avsändare. Jag började med det från Promise. Det förvånade mig föga att meddelandet inleddes med ett “Hej Anna-Lena”. Så gott som alla jag träffar tar fel på mitt namn, nästan som om de har en psykologisk spärr. För så svårt är det väl ändå inte att säga Anna-Luna? Lustigast av allt är att även folk som svarar på e-post från mig skriver fel. Vid det här laget har jag en ganska god uppfattning om hur många som inte klarar av ett ovanligt namn vid första försöket. Jag hade tagit med mina egenhändigt uppsnappade kunskaper som webbredaktör i mitt cv. Ändå hajade jag till en aning när jag läste jobbeskrivningen: “Du kommer att arbeta som webbdesigner för att hjälpa ett dedikerat och trevligt team att möta deadline. Det rör sig om att skapa en sajt inriktad på musik, som slår upp dörrarna för Internetpubliken om två veckor. Företaget heter Medea Futura och håller till på Norrmalm. Det är ett expansivt företag med 250 anställda, du kan titta på deras hemsida på www.medeafutura.se. Du rapporterar till Linus Flodin som är projektledare.” Under intervjun med Urban hade jag misstänkt att han inte hade så bra koll på olika yrkesroller i cybervärlden. Inget ovanligt i och för sig. De flesta vet ungefär vad en redaktör gör på en tidning, men om man istället säga att man är webbredaktör, tror många att man är vad som helst från tekniker till trollkonstnär. Jag kunde bara hoppas att den här tjänsten inte var alltför avancerad. Visst hade jag byggt ett par hemsidor, men de var ganska enkla. Man skulle kunna säga att jag hade hamrat ihop ett par lådbilar och nu skulle jag vara med och bygga en Ferrari. Så fick jag se raden där min timlön angavs och tänkte att även om Urban inte hade tillräcklig koll på IT-vokabulär, var han inte så dum. “Jag har ett jobb!”, jublade jag för mig själv. “Det är för bra för att vara sant!” Så övergick jag till nästa mejl, från Mia. “Hoppas allt är bra med dig Luna! Jag har goda nyheter: Jeff Langley på Medea Futura har ringt och sagt att han skulle vilja att du börjar jobba hos dem omgående, deltid 80 procent. Ring mig för att bekräfta, så kan vi boka en fika för att prata om Guatemala på samma gång :-)” Nu var det verkligen för bra för att vara sant. Två jobb på samma företag. Det enda raka hade varit att tacka nej till assistentjobbet, men å andra sidan var det en fast anställning medan projektet med musiksajten bara skulle vara i två veckor. Dessutom tyckte jag bra om Mia som hade varit så hjälpsam och ville inget hellre än tacka ja till den tjänst som hon hade vaskat fram. Det var så den olycksaliga idén tog form. Tänk om jag skulle kunna klara av båda jobben samtidigt, bara för en kort period? De fanns ju i samma hus, bara på olika avdelningar. Jag skulle tjäna bra på det och att Urban trodde jag hette Anna-Lena spelade mig i händerna. Det var sannerligen en dum och dåraktig idé som hade slagit rot i min hjärna. Jag fick hjärtklappning när jag upptäckte att jag inte kunde släppa den. Innan jag hann ångra mig, slog jag Mias telefonnummer.